Paella

Att somna i paellan. Det är säkert ett uttryck ni aldrig hört förut. Och det ska ni vara glada för. För det är ingen trevlig syn, ska jag säga. Jag kan med 100% säkerhet säga att det var jag som myntade det begreppet och jag är inte särskilt stolt över det. Men det hör till begreppet “att somna i paellan” att det den dagen både var en av mina bästa och en av mina sämsta dagar. Till saken hör att jag och min käraste vän C på den tiden bodde i Spanien. Vi var unga och festade dag som natt. Har man någonsin bott i Spanien så vet man att middagen serveras vid elva, så när man väl är klar så är klockan ungefär två på natten. Då går man alltså ut och partajar fram till någonstans mellan sex och tio på morgonen, beroende på om man går vidare till en efterfest eller ej. Kvällen i fråga gick vi inte vidare på efterfest, men det hjälpte inte. Vi kom hem vid sextiden och jag väcks av C och våra två spanska rumskamrater vid tolvtiden följande morgon. Jag är sen, säger de. Alla sitter i bilen och väntar, säger de. Jo, det var ju bestämt sedan länge att vi alla skulle åka till Carcabuey, denna lilla by i Cordoba där en av rumskamraternas familj bodde. Oj, va dåligt jag mådde. Familjen tog emot oss med öppna armar och serverade en sån där tapasbuffé som du bara får när du känner spanjorer. Det är inga små tallrikar som Olé Olé eller en annan tapasbar i Stockholm, utan snarare stora uppläggningfat med jamón Serrano, olika grillade köttdelar, ost, grillade räkor, pimentos de padrón, friterade fiskar, ja jisses man kan ju inte säga att någon gick hungrig från den måltiden. Eller, trodde ni att den var slut? Ja, det trodde i alla fall den otroligt trötta Sara som satt vid lunchbordet och hade ätit gott i flera timmar. Efter tröttkoman kommer i alla fall den OTROLIGA tröttkoman. Och vad kom tillsammas med den? Jo, den enorma paellan som familjen hade lagat. Den ångest som infann sig var minst sagt outhärdlig. Jag var jättetrött, kunde knappt hålla ögonen öppna och här serveras den finaste paellan jag sett. Ja, jag vill inte gå in på hur det hela slutande men ni kan säkert gissa från uttrycket som myntades denna dag. Siesta var ett välkommet inslag den dagen kan jag ju säga, jag sov och sov, tills det var dags att ge sig ut i pueblon för att äta tapas IGEN. Man kan inte annat än älska detta spanska liv som är så fullt av liv och god mat så till den grad att vi svenskar inte alltid hänger med. 

Här kommer i alla fall receptet på den paella som vi åt den dagen, tillägnad mina kära rumskamrat Desirée som fick stå ut med att jag inte var den bästa gästen denna dag. Hon fortsatte i alla fall att tycka om mig och vi har kontakt än idag. Denna gång är paella gjord på matvete för att sänka gi-graden men du kan självklart göra den på ris. Vad du har i den är helt upp till dig, jag hade en chorizo som jag köpt med mig från Hötorgshallen och fyllde därefter på med kycklinglårfilé och frysta räkor  som jag hittade på mitt Tempo här ute på Ljusterö, men ta det som du hittar! Viktigast är att du fyller paellan med olika sorters gott. Ju mer desto bättre.

Paella

2-3 pers

1 msk olivolja

1 gul lök, hackad

1-2 vitlöksklyftor, hackade

1 färsk chorizo, skivad

2 kycklinglårfiléer, i bitar

250g frysta räkor, oskalade
1 dl frysta ärtor

1 msk tomatpuré

0,25 g saffran

0,5 tsk gurkmeja

1 tsk paprikapulver, helst pimentón de la vera

1 kycklingbuljongtärning

2,5 dl matvete

4 dl kokande vatten

1 citron

Fräs löken mjuk i oljan. Ha i vitlöken och stek på en stund till. Ha i kycklingen och chorizon och stek dem tills de fått färg. Ha i tomatpurén, saffranet, gurkmejan och paprikapulvret. Smula i buljongtärningen. Hit fram kan du förbereda om du vill servera paellan senare. När du sedan ska tillaga paellan, häller du i det kokande vattnet och när du ser att allt kokar, häller du i matveten och ärtorna. Låt puttra på spisen i 15 minuter. Servera med citronklyftor. Que aproveche!