Att somna i paellan. Det är säkert ett
uttryck ni aldrig hört förut. Och det ska ni vara glada för. För det är ingen
trevlig syn, ska jag säga. Jag kan med 100% säkerhet säga att det var jag som myntade det
begreppet och jag är inte särskilt stolt över det. Men det hör till begreppet
“att somna i paellan” att det den dagen både var en av mina bästa och en av mina sämsta
dagar. Till saken hör att jag och min käraste vän C på den tiden bodde i
Spanien. Vi var unga och festade dag som natt. Har man någonsin bott i Spanien
så vet man att middagen serveras vid elva, så när man väl är klar så är klockan
ungefär två på natten. Då går man alltså ut och partajar fram till någonstans
mellan sex och tio på morgonen, beroende på om man går vidare till en efterfest
eller ej. Kvällen i fråga gick vi inte vidare på efterfest, men det hjälpte
inte. Vi kom hem vid sextiden och jag väcks av C och våra två spanska
rumskamrater vid tolvtiden följande morgon. Jag är sen, säger de. Alla sitter i bilen och
väntar, säger de. Jo, det var ju bestämt sedan länge att vi alla skulle åka till Carcabuey, denna lilla by i
Cordoba där en av rumskamraternas familj bodde. Oj, va dåligt jag mådde. Familjen tog emot oss med öppna armar och serverade en sån
där tapasbuffé som du bara får när du känner spanjorer. Det är inga små
tallrikar som Olé Olé eller en annan tapasbar i Stockholm, utan snarare stora
uppläggningfat med jamón Serrano, olika grillade köttdelar, ost, grillade
räkor, pimentos de padrón, friterade fiskar, ja jisses man kan ju inte säga att
någon gick hungrig från den måltiden. Eller, trodde ni att den var slut? Ja,
det trodde i alla fall den otroligt trötta Sara som satt vid lunchbordet och
hade ätit gott i flera timmar. Efter tröttkoman kommer i alla fall den OTROLIGA
tröttkoman. Och vad kom tillsammas med den? Jo, den enorma paellan som familjen
hade lagat. Den ångest som infann sig var minst sagt outhärdlig. Jag var
jättetrött, kunde knappt hålla ögonen öppna och här serveras den finaste
paellan jag sett. Ja, jag vill inte gå in på hur det hela slutande men ni kan
säkert gissa från uttrycket som myntades denna dag. Siesta var ett välkommet inslag den dagen kan jag ju säga, jag sov och sov, tills det var dags att ge sig ut i pueblon
för att äta tapas IGEN. Man kan inte annat än älska detta spanska liv som är så
fullt av liv och god mat så till den grad att vi svenskar inte alltid hänger med.
Här kommer i alla fall receptet på den paella
som vi åt den dagen, tillägnad mina kära rumskamrat Desirée som fick stå ut med att jag inte var den bästa gästen denna dag. Hon fortsatte i alla fall att tycka om mig och vi har kontakt än
idag. Denna gång är paella gjord på matvete för att sänka gi-graden men du kan
självklart göra den på ris. Vad du har i den är helt upp till dig, jag hade en
chorizo som jag köpt med mig från Hötorgshallen och fyllde därefter på med
kycklinglårfilé och frysta räkor
som jag hittade på mitt Tempo här ute på Ljusterö, men ta det som du
hittar! Viktigast är att du fyller paellan med olika sorters gott. Ju mer desto bättre.
Paella
2-3 pers
1 msk olivolja
1 gul lök, hackad
1-2 vitlöksklyftor, hackade
1 färsk chorizo, skivad
2 kycklinglårfiléer, i bitar
250g frysta räkor, oskalade
1 dl frysta ärtor
1 dl frysta ärtor
1 msk tomatpuré
0,25 g saffran
0,5 tsk gurkmeja
1 tsk paprikapulver, helst pimentón de la
vera
1 kycklingbuljongtärning
2,5 dl matvete
4 dl kokande vatten
1 citron
Fräs löken mjuk i oljan. Ha i vitlöken och
stek på en stund till. Ha i kycklingen och chorizon och stek dem tills de
fått färg. Ha i tomatpurén, saffranet, gurkmejan och paprikapulvret. Smula i
buljongtärningen. Hit fram kan du förbereda om du vill servera paellan senare.
När du sedan ska tillaga paellan, häller du i det kokande vattnet och när du ser
att allt kokar, häller du i matveten och ärtorna. Låt puttra på spisen i 15 minuter. Servera
med citronklyftor. Que aproveche!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar